Glæde og smerte

Hej kære læsere, så er jeg her igen.

Og her kommer en forklaring på mit midlertidige udfald…
Jeg nyder virkelig at dele en lille del af mit liv og min yndlings-interesse med jer her på bloggen.
Det er vigtigt for mig at det her er et sted man kan kigge ind og hygge sig lidt… få lidt inspiration og måske et lille ord og en tanke med på vejen. Det er her hvor jeg viser den lille del af mig selv, jeg ikke deler med så mange i “den virkelige verden”. Ganske enkelt fordi mine venner og veninder ikke er så skøre med tøj som mig.
Jeg har valgt ikke at skrive særlig meget om private ting, eks. mit liv med min mand, mine børn og alt hvad en skilsmisse, et nyere parforhold og en sammensat familie indeholder.

Men nu vil jeg alligevel fortælle jer noget, jeg synes er privat – og jeg skriver ikke dette for at beklage mig eller bede om at nogen skal synes det er synd for mig – men fordi det er noget der fylder ekstra meget lige nu…

Jeg vil fortælle lidt om min ældste søn, Magnus. Magnus er 13 år og fik stillet diagnosen asperger da han var 8 år. Det betyder at han ikke er som andre børn, selvom han ser sådan ud. Han er intelligent langt over gennemsnittet, men på det sociale og følelsesmæssige plan har han store problemer. Han går derfor i et specielt skoletilbud hvor han fungerer godt. Men intet er let med et autistisk barn. Intet. 
Og lige nu er Magnus gået i depression med tvangstanker og -handlinger og kan ikke kan fungere. Og hvad der er værst: Jeg kan ikke hjælpe ham! Jeg kan ikke stoppe hans uendelige ticks hvor han igen og igen gnider på sine hænder eller slår sig selv, når tankerne smerter i hans hoved. Jeg har kontaktet autist-specialister, jeg har hevet ham med til lægevagten – og jeg kørte til psykiatrisk skadestue med ham midt om natten. Jeg har bedt lægerne om at give ham medicin, men de må de ikke. Kun hvis han bliver indlagt – og det kan han kun blive, hvis han truer med at tage sit eget liv. Fordi han er under 18 år, skal han tilses af en psykiater før det overhovedet kan overvejes om han kan få noget. Og med de ventetider vi har, er en akut-tid til en psykiater 6 dage… Det er måske ikke meget. Men når ens barn er i smerte, så føles det som 6 lysår…!

Men nu er dagene gået og i morgen vi skal afsted – og vi kommer med store forhåbninger og glæder os!
Endelig lys forude!

Så, kære læsere – pas godt på hinanden og husk at selv den mindste ting der kan give dig glæde, er uendelig vigtig!
Delt glæde er dobbelt glæde
Delt smerte er halv smerte

24 kommentarer

  1. Tack för att du delar med dig av ditt privatliv. Älskar din blogg och blir glad av dina underbara bilder men livet måste ju få gå först. Hoppas ni får den hjälp ni behöver så att ni får se ljuset snart och kan komma igen starka. Massssa styrkekramar och tankar från Sverige…

    /Vivvi

  2. Tack för att du delar med dig Anette. Nu hoppas jag att ni äntligen får den hjälp ni behöver, då speciellt Magnus. Det måste vara fruktansvärd att inte kunna hjälpa sitt barn, och speciellt nu när han mår så dåligt.
    Varma kramar till dig.

  3. Vilken stark och rörande historia, tack för att du delar med dig! Tänker på dig och Magnus och hoppas att ni ska få den hjälp ni behöver.

    En stor kram från Oslo

  4. Kramar till dig! Det är så svårt att se sina älskade lida! Jag hoppas verkligen att det svåraste är förbi nu. Kramar från mig!

  5. Jobbigt för er, barn är ju det underbaraste man har.

    Hoppas det blir bättre nu och se till att ni får den hjälp ni behöver.

    Kraaaaaaam,
    Maria/Javabönan

  6. Jag har inte kommenterat förut, men läser din fina blogg flitigt och njuter av dina vackra bilder. Jag vill bara säga att Magnus har tur som har en så engagerad mamma, även om du just nu känner dig otillräcklig för honom när han har det svårt. Håller mina tummar hårt för att ni snart får den hjälp ni så väl förtjänar. STOR Styrkekram!

  7. Hello Annette,
    I would like to express my admiration for sharing it, and for the sincerity and kindness of your words.
    I am also a mother and I was very touched.
    This world is not so virtual, and the clothes are just a very small part of our lives.
    After a while, despite the distance, it seems that we met, and we care.
    All the best for you and your family.
    A very special hug for you.

  8. Oj vad din historia träffar mig mitt i hjärtat och river upp en massa jobbiga minnen. Min son (född 96) fick diagnosen Aspberger (ganska mild form) för tre år sedan. Han har också en intelligens långt över genomsnittet och vi har haft mycket problem med skolan just för att han var så intelligent. Socialt fungerade han väldigt dåligt.
    Då var vårt liv ett helvete, sonen ville ta livet av sig, han hade en mängd tics och vi fick hjälp omedelbart av BUP (barn och ungdoms psykiatrin) och skolan.

    Idag fungerar han riktigt bra, även i sociala sammanhang men ibland kommer låsningarna tillbaka (om än i mindre omfattning) och så också min rädsla för att vi ska hamna i det där helvetet igen.

    Så trist när sjukvården inte fungerar som den ska. Ni ska såklart inte behöva vänta på en akuttid i sex dagar!

    Jag skickar en massa styrkekramar både till dig och Magnus och hoppas att ni får den hjälp ni behöver snart!

    KRAMAR

  9. Dear, Sweet Annette,
    My heart aches for you as a mother. I know all too well that our children have the greatest affect on our lives and the worry and pain that we have when they are not well can be overwhelming. I believe that you are a strong, supportive mother and Magnus is lucky to have you to make sure that he gets the best care possible. I will be thinking of you and your family.
    There is a show on T.V. here called “Parenthood” with a child with aspergers. Check to see if you can find it on computer. I highly recommend it for you.
    Hugs to you and especially to Magnum.
    Stay strong!
    Karen XOXO

  10. Finaste Annette: Vi har alla någon sorts kappsäck som bär inom oss genom livet. Mina tankar är hos dig!! Kärleken till våra barn gör starka bortom alla fysiska barriärer men gör oss även otroligt sårbara för deras smärta och motgångar. Ta hand om dig och de dina. Vi ses när du orkar igen. Tack snälla för att du delade detta privata och smärtsamma med oss.
    KRAM finaste Annette!!

  11. Kære Annette
    Tak for din fortælling, – var “nervøs” for at der var noget galt, som du forsvandt. Håber I får den rigtige hjælp, og at alt kommer til at gå fint. Du er stærk, – men husk også at græde, når det behøves, – og det gør det altså bare nogen gange, når man er fyldt op.
    Elsker elsker elsker din blog, – dit forhold til dyrene, naturen, tøjet, ordene og hele den stemning man fornemmer, når man kigger indenfor, – så tak for den :-)
    Knus fra Helle

  12. Men oj Anette-tack för att du delar med dig! Ja vi alla har en kappsäck och jag delar din när det gäller kampen med vården i psykiatrin så jag vet på många sätt vad du går igenom.Jag hoppas så att det löser sig och att ni får hjälp, det gäller att stå på sig! hjälp finns jag vet. kramar!

  13. Hej!Kikar in hos dig så gott som dagligen men har tyvärr inte kommenterat förut. Vill skicka en stor styrkekram, det är inte lätt när ens barn lider och jag hoppas innerligt att ni får hjälp! Min systerdotter är under utredning för Aspergers just nu men ännu vet vi inte om det är det hon har. Hon är också väldigt intelligent men saknar på många sätt social förmåga. Kram Madde

  14. Det där gjorde ont att läsa. Känner hur tårarna rinner. Jag är en medmamma om än tio år fram i tiden. Känner så väl igen din situation. Skillnaden oss emellan är att jag vägrade sätta diagnos på mitt barn. Upplevde att det motarbetade/stämplade oss. Den som kunde ha blivit hjälp var min man som då hade svårare att acceptera situationen.
    Min son hamnade också i en depression och rädslan var stor för självmord. Inte då det begav sig för att han var så ung, men framöver då han skulle bli äldre och skulle bli mer handlingskraftig. Vände mig till en privat barnläkare då jag upplevde mig inte få någon hjälp från sjukvården. Där fick han omedelbar hjälp, antidepressiva medel. Apotekspersonalen ifrågasatta vad jag gjorde som tillät denna behandling. Men de hjälpte, det vände efter ungefär tre månader.
    Också jag var tyst gentemot min omgivning. Och trots att det idag fungerar så bra man kan begära så räcker det med att läsa dina rader för att allt ska komma upp till ytan igen. Men jag har alltid varit så tacksam över att han blev just mitt barn. För hur svårt det än var så visste jag att jag gjorde mitt bästa.

  15. Kære Annette.

    Tak fordi du deler dine bekymringer med os alle, vi har jo selvfølgelig savnet dine indlæg og været nervøse for hvad der var galt.

    Det er jo fuldstændigt som du så fint selv skriver i din beskrivelse af dig selv på bloggen, misund ikke andre deres lykke, thi du kender ikke deres sorger.

    Og sådan er det jo, vi har alle en rygsæk med mere eller mindre tung bagage, og det er jo ikke altid man har lyst til at dele ud af den, sommetider har man også brug for et frirum, hvor man bare kan tænke sjove tanker. Jeg havde selv et dilemma da jeg oprettede min blog, skulle jeg skrive om min sygdom eller ej, for jeg vil jo helst bedømmes udfra den jeg er , og ikke fordi nogen kunne synes det var synd for mig osv. Jeg valgte at gøre det alligevel fordi det er noget der fylder meget i mit liv, og derfor ikke er så nemt at komme udenom. På samme måde må du have det med din søn, og indimellem er det bare nemmere hvis folk ved det, for så behøver man ikke forklare sig hvis man har en dårlig dag.

    Nu håber jeg bare i får al den hjælp i har brug for. Jeg ved at der er meget dårlige behandlingstilbud, og alt for lange ventetider ikke mindst, når det handler om psykiatrien , ikke mindst på børneområdet. Men når man ved at det er det der skal til, så føles det uendeligt urimeligt og langsommeligt, at skulle vente og vente. Forhåbentlig er der lys for enden af tunnelen nu, og i kan komme videre. Ikke mindst din søn , som jo er den der lider allermest. Ingen kan forestille sig hvordan det , hvis man ikke har været i situationen selv, men man kan prøve at forstå, lytte og ikke mindst være der når der er brug for det

    Rigtig meget held og lykke med det, det er jo en proces, som tager tid, men forhåbentlig er i på rette vej

    KH
    Mette

  16. Tack för att du delar med dej Annette. Blev tårögd av att läsa, känner din smärta. Hoppas ni får den hjälp ni behöver. Stor kram till dej och Magnus.

  17. Sikke nogen ordstillinger, jeg er træt og det gik lidt stærkt, men du forstår sikkert meningen:-)

    Mette

  18. Hej Annette! Känner med dig! Min yngsta dotter, 16 år har också diagnosen Asberger! Ingen kan förstå… bara vi som är nära! Jag är proffs på det men jag blir aldrig KLOK!! I våras fick min dotter ett superbra preparat för sömnen, Circadin! Måste finnas i Danmark också! Många Varma Styrke Kramar från ett soligt Antibes! Channal / Anna

  19. Stora styrkekramen till dig Anette! Jag förstår att det måste göra hemskt ont som mor när man inte kan hjälpa sitt barn. Vilken förtvivlan kan jag inte föreställa mig. Hoppas att ni får bra hjälp i morgon och kan se framåt och det blir lättare.
    Jag har själv varit tätt inpå barn med samma problem så jag känner med er.

    Annars så vill jag bara uppmuntra dig och säga att jag älskar din blogg och läser varje inlägg så fort de kommer. Du tar så fantastiskt fina bilder och verkar vara en sån fin person.

    Många kramar och ha en fin kväll,
    L

  20. Jag kan inte ens tänka mig hur tufft det är som mor att se sina barn fara illa utan att kunna hjälpa till. Det är ju helt orimligt att ni ska behöva vänta så länge på att få hjälp. Jag hoppas nu att ni verkligen får allt stöd och hjälp ni behöver. Din son har tur som har en så fin mamma! All lycka till och styrkekramar! Kramar

  21. Det är otroligt slitsamt att ha ett barn med sådana problem. Som mamma vill och måste man ju orka, men ibland kan man inte hjälpa och det är otroligt hårt att behöva inse att det är så. Att man sedan också ska behöva kämpa för att de ska få hjälp är omänskligt! Hoppas nu att ni får all den hjälp ni behöver och får ordning på detta. En av mina bästa vänner har en son med svår Asperger. Han har fått god hjälp på den speciella Aspergerskola där han gått men jag vet också vilken kamp de haft. Har också en vän som jobbar i Aspergerklass och hon har berättat hur vanligt det är med depressioner, särskilt hos tonåriga pojkar med Asperger, så din son är ju inte ensam om detta…. Förhoppningsvis kan ni snabbt bryta detta tillstånd och få ordning på det här.

    Min dotter har också en diagnos, generell språkstörning och vi har haft mycket problem kring detta de senaste åren. Hennes problem har förstärkts allteftersom skolan blivit mer krävande. Hennes problem är dels att det kan bli sociala missförstånd pga språkliga missförstånd, dels att hon får anstränga sig så mycket mer i allt hon gör vad gäller skolarbetet så att hon nästan blir utbränd. Det yttrar sig i att hon ofta blir ledsen och att hon inte orkar gå till skolan. Det har varit svårt att få skolan att förstå hennes problematik och ibland känns det verkligen som att man slår knut på sig själv eller som balansgång på slak lina!!!

    Stora styrkekramar och tack för att du delar med dig!
    Ibland känns det ju som att man är den enda i hela världen med sådana här problem. Men vi är många som kämpar!
    Kram till dig och din fina, fina son!!!

  22. Hej!
    Så fint att du delar med dig. Jag hoppas att ni får den hjälpen ni behöver. Mina bästa lyckönskningar till er och jag ska tänka på dig och din son. Ni är vackra människor

    kram
    Cissan

  23. Warm hugs of strength! Lots of prayers for You and your Family. Trust that everything will turn out ok. and you´ll get it, one way or another. MM

  24. Hej:-),
    Et lille ping i forhold til hans bror – Pas godt på hans bror – sørg for han har nogen at tale med og at han ikke “føler sig” overset….. Søskende til handicappede børn er – også udsatte børn og bliver ofte glemt i de overskyggende bekymringer forældrene har omkring det handicappede barn…

Skriv en kommentar

Din e-mailadresse vil ikke blive publiceret. Krævede felter er markeret med *